förbaskadeskitäckelREGN!

Vädret är mörkt. Tankarna har svårt att ta sig fram i de slemmiga små hjärntrådarna.

Allting är trögt. Går trögt.

Skulle behöva gå i ide. Inte tänka en endaste tanke.
Så fort jag börjar tänka så kommer verkligheten ifatt.
Varenda muskel gör ont och jag glömmer att andas.
Kan inte riktigt bestämma mig för om verkligheten är en bra plats att leva på.
Det finns många fördelar med att befinna sig i skuggan av tiden.
Inga regnmoln. Inga mörka håriga armar kring min hals.
Ingen som kräver att man ska låtsas vara glad.

Men utan verkligheten så finns egentligen ingen mening alls. Det är ju ändå därför jag valt att stanna på den här planeten. För verklightetns skull. Och nuets. Det där förbaskade nuet som jag aldrig riktigt kommer ikapp. Nuet och jag tycks alltid existera på platser långt bort ifrån varandra.

Jag skulle behöva gå ner mig ordentligt ett tag. Inte bara gå i slowmotion utan trycka på paus. Stanna en stund. Behandla saker som har börjat bubbla upp till ytan. Men jag känner inte att jag har tid. Världen har redan sprungit ifrån mig och det är kämpigt att hinna ifatt. Stannar jag en stund till så är det inte säkert att det lönar sig att fortsätta försöka. Är rädd att världen skulle hinna över mållinjen under tiden som jag sitter stilla på startsträckan. Jag vill verkligen inte ge upp. Än så länge finns det saker kvar som är värda att fightas för.

Så nu går jag ner och hänger tvätt. Fortsätter låtsas att mitt liv aldrig har hänt.
Fortsätter jaga tiden.