Lusten att blogga hänger verkligen ihop med hur mycket till liv jag har. Har jag roligt och det händer saker omkring mig så har jag hur mycket lust som helst över till att skriva. Känner jag mig grå och trist och står och stampar på ett och samma ställe hela tiden så är blogglusten lika med noll. Som nu. Just nu handlar allting om att lyckas överleva tills det blir "bättre" igen.

Allt känns grått grått grått.

Jag känner att glädjen finns i närheten men jag räcker inte riktigt till. Kan inte nå den.

Är så sjukt trött på att gå och vänta. Jag har stått på samma ställe sedan i november. Och längre kan det bli. Börjar känna för att göra någonting dramatiskt? Lösa problemen på samma sätt som jag gjort hela livet. Jag vet att det är skitdåligt i längden men jag börjar faktiskt tro att det är bättre än att bli ett grått moln.

Jag känner mig så långt bort från verkligheten. Som att jag går och väntar på tillstånd för att få vara med. Jag vet att det finns något där ute. "Alla andra" bor där. Det är bara så längesedan jag fick vara med och leka så jag tror jag har glömt bort hur man gör.