Idag skulle jag gå till vårdcentralen och försöka bli sjukskriven.
Det gick mindre bra...
"-jaha, sjukskriven? Vi har inga tider förän i mitten av maj förstår du."
Vadå, så jag ska vänta med att bli sjuk i en månad eller vaddå?
Tänk om jag mår jäkligt dåligt -just nu- vart vänder jag mig då?
Jag kan ju inte direkt programera in i mitt huvud att "jag får vänta med att må dåligt i en månad..."
...sen visar det sig att den läkare jag "ska" träffa inte är tillgänglig alls, precis som när jag var där för några veckor sedan. Fick då träffa en annan läkare, så jag bad om att få träffa samma igen. Det visar sig att hon har tid om två veckor ungefär... Varför skrämma slag på folk genom att säga att det inte finns tider, när det uppenbarligen finns det?
Jag förstår inte riktigt hur dom tänker...
Två veckor känns också som väldigt lång tid för mig just nu, men det kan jag ändå leva med.
Ja ja, bara att hoppas att det löser sig.

Nu ska jag lägga mig i sängen och vänta på att arbetsförmedlingen ringer. Jag orkar inte vara kvar på mitt nuvarande jobb. Hoppas att det ordnar upp sig så att jag kan få en annan plats, någon stans där det är lite ordning och reda så att inte mitt huvud svämmar över hela tiden. Just nu klarar jag knappt att gå utanför dörren, tycker inte om människor. I alla fall inte fler än två åt gången. Vill inte ens gå och handla för att man riskerar att träffa folk... Det är skitjobbigt... jag tycker ju om människor egentligen! Och jag tycker om att jobba. Jag -älskar- att jobba. Jag vill bara inte ha å göra med andra människor just nu. Varför har jag blivit såhär? Det känns mest bara väldigt konstigt allting... längtar tills jag blir mitt vanliga sociala jag igen. Om jag i alla fall hade känt mig deppig eller nåt... då hade det varit så mycket enklare att förklara... fast jag mår ju rätt bra nu... så länge som jag får gå här hemma och pyssla och inte behöver gå ut. Jag är konstig ibland.


En korrekt mattelösning? :)